söndag, februari 25, 2018

Söndag igen!

Söndag, och det snöar från klarblå himmel.
Är det Putins fel eller kanske till och med Trumps?

Vem fan vet, det kanske är Jimmy Åkessons fel?
Och de som gillar snö, de jublar och gör åkarbrasor,
kallt är det också.


lördag, februari 24, 2018

Ska det vara så här?

Svärson med opererad tarm efter tarmvred, skulle opereras med titthål men
efter en liten titt så blev det storoperation, 15 cm ärr och 3½ timmes operation-
Nu ska han skickas hem efter 2½ dygns vård, morfindroppet kopplas ur, magen är i olag
och det är diskussioner om vad han ska eller kan äta.
Japp... hem med dig.

Han är inte bekymrad utan säger att jag ligger hellre hemma för på det viset slipper jag
min rumskompis och alla hans sjuttioelva släktingar som inte kan prata i normal
samtalston. Det skriks och gapas som om de ägde hela lasarettet.


torsdag, februari 22, 2018

Att jag blev sån, det trodde jag inte.

Det roligaste på hela månaden är när pensionspengarna trillar in.

In på banken i mobilen, japp... .där kom KPA, där kom Alecta,
vilka har jag kvar sedan? In en gång till för att titta på föregående
månad, jämföra dagarna, vilka dagar de kommer.

Jag är inne 4-5 gånger per dag för att titta. Undrar varför?
Det kommer in samma summa varje månad på ungefär samma dag.

Hur blev det så här? Varför måste jag gå in och titta? Bestämmer här
och nu att det här tramset får det vara slut med!

Sonen köpte bitcoins för 3000 för ganska länge sedan och han blev
likadan som jag är nu, in och kollade kursen ett stort antal gånger
om dagen. Han insåg att nääääää... så här kan jag inte hålla
på. Tog ut summan som växt till 12.000 och tackade för sig och köpte
ett ekolod och satt nöjd.

Har jag blivit girig?



måndag, februari 19, 2018

Jag är bra (skryt)

Idag gjorde jag besök på min gamla skola och där fick jag förfrågan
från specialpedagogen om jag ville börja jobba där i augusti.
Jag tackade lite lite tveksamt nej och sa att då i augusti ska de bli pensionärsliv
för min del. Vi pratade vidare om lite ditten och datten.

Pratade med bibliotekarien om hennes nya hus och det gamla som ska säljas.
Efter det for jag ner till mitt vanliga jobb och satte igång med adepten och
"Depressionen på 20-talet".

Eftersom jag är tillåten att ha mobilen på så hörde jag ett svagt surrande och
det var ett kommunnummer som ville nå mig.
Tog mobilen och gick ut och förvånat hörde jag en av rektorerna på gamla skolan
som undrade om jag verkligen hade sagt nej till att börja jobba i augusti.
Hon hade pratat med specialpedagogen som sagt att jag var lite tveksam med mitt
nej så hon hade föreslagit att rektorn skulle ringa upp mig och verkligen höra
om det var så.
Nu fick jag huvudbry så jag sa att jag tänker tills på fredag då ska ni få besked.
Jag antar att de är ute efter mitt teckenspråk samt de kunskaper som jag har om
elever med diagnoser.

Jag känner mig lyckligt lottad som är så eftertraktad efter 65.

Här och nu kan jag tydligen välja och vraka som jag vill.
Samtidigt tänker jag: jag har bara ett liv, jag har 4 barnbarn, stuga, papegoja
och vem vet när livet tar slut. Kanske lika bra att ta vara på det nu och inte sen
när det kanske är för sent.
Det lutar åt ett nej tack, jag vill leva pensionärsliv.

söndag, februari 18, 2018

Vilken dröm

I natt drömde jag om Mats Ronander, han satt i rullstol efter ett fall.
Mager och eländig. Han kom inrullande på en konsert för att lyssna.

I drömmen var jag fiolhållare åt en som spelade med Jerry Williams.
Varje gång det var paus så drog han ur strängarna och då skulle jag hålla
när de skulle på plats igen. Knepigt värre.

Efter ett tag så blev det en lång paus och då gick jag till ställe vi bodde,
där träffade jag en liten kille med down syndrom.
Vi skulle bugga han och jag, han var kort så jag lyfte upp honom på ett
trädäck så höjden skulle bli bättre. Där buggade vi så jättebra.

Sen hörde jag att konserten satte igång, jäklar vad jag fick springa så jag
skulle hinna rätta till strängarna på fiolen.

En fru var med också och talade om att hon och mannen ville flytta till
Göteborg. Hmmmmm så bra tänkte jag då är ni inte så  långt borta.

Det var en lustig dröm.

lördag, februari 17, 2018

Så bra då.


barn-surfplatta-varning





Om barnen fortsätter att använda digitala medier som i dag 
kommer vi att få dramatiskt fler dementa i framtiden. 
Barnens liv kommer att förkortas. 
Det säger Manfred Spitzer som är psykiater, psykolog och hjärnforskare.

Men så bra då, nu kan sjukvården spara pengar, dementa kan samvårdas,de
dementa barnen (som nu blivit vuxna) kan vårdas samtidigt som deras 
dementa föräldrar. 

Ingen behöver flytta, alla under samma tak. Äntligen något bra. 

torsdag, februari 15, 2018

Forum i Tv 2

Vilket skitsnack, det står en man på scenen och berättar om integration och
hur invandrare kommer i arbete. Han visar på olika kommuner hur många
procent som kommit i arbete i de här kommunerna.
Allt bra.... men skiten han visar är från 2010.
Hjälp... det är 8 år sedan.
Vad har hänt sedan dess?

Jo, det har vällt in människor, en hel del av dem kan varken läsa eller skriva,
några högutbildade (lätträknade), några har gått i skola men kanske inte så
många år.
Vad ska dessa människor göra?
............................................................................................................................

Nu är jag ingen fena på PISA-undersökningen som genomförs en gång om
året. Jag (dumhuvud) trodde att alla elever i en klass gjorde den samtidigt.

Idag fick jag en mail där det talades om vilka elever som ska göra undersökningen
i den klass som jag jobbar.
Jaha, det är så det går till, man tar 4-5 stycken och så gör de PISA-undersökningen.

Och vilka elever var det då?
Jo, det var Kaliha (från Syrien, varit i Sverige tre år)
Abdullah (från Irak) varit i Sverige snart tre år)
Jonathan (svensk) har diagnos ADHD, autism samt trotssyndrom.
Elias (svensk) diagnos ? , är i skolan noll till en gång i veckan.

Jo, jag tackar jag, det blir nog ett bra resultat på den här undersökningen.


onsdag, februari 14, 2018

Kanske jag skrivit det förut men här kommer det igen.

När jag jobbade i en sjundeklass för 6-7 år sedan så hade de en uppgift
i ämnet samhällskunskap, de skulle skriva om ett fattigt land.
De flesta valde då ett land i Afrika, Burkina Faso, Malawi, Nigeria osv.

Det blev dags för redovisning och alla skötte sig galant och berättade intressant
om det land de valt ut.

När lektionen var slut pratade läraren och jag om elevernas redovisningar och
berömde dem för deras arbete.

Vi gick ut från klassrummet och då sa jag, kan undra hur lång tid det kommer
att ta innan någon elev från ett annat land kommer att ha liknande redovisning
och börjar sin berättelse så här:
Jag ska berätta om ett land som heter Sverige, ett land som är fattigt och 
där människorna har det svårt osv osv osv. 



Tack och lov så bor jag i en liten stad.

Här är relativt lugnt men ändå vågar jag inte gå utanför dörren kvällstid.

Jag bor längst ner på en gata så jag måste ta mig 5-600 meter på den gatan
om jag går från stan mot mitt hem.
Längst ner på  höger sida närmast stan är det ett fint hyreshus med balkonger åt två håll,
i huset bor äldre människor, ensamstående damer i var och varannan lägenhet.

Nästa hus är en villa på två våningar och där bor en ensam dam med två-tre hundar.
Hon har satt upp en skylt i trädgården: Om hunden anfaller, ligg still tills ägaren kommer!

Tredje huset är också ett hyreshus men vem som bor där det vet jag inte, fyra lägenheter
är bebodda av för mig okända människor.

Fjärde huset, 20-25 lägenheter där varje lägenhet har en inglasad loftgång. Framför
huset ligger en liten liten damm som det porlar om på sommaren.
Hyran är dyr i det här huset, där bor mest äldre människor har jag sett när jag stött på
någon av dem. En gång träffade jag en dam som hette Elva, hon var nummer elva i en
syskonskara på tretton.

Nu kommer nästa hus, ett hyreshus med tre våningar, det finns fem liknande hus på
gatan. Här bor det människor av alla de sorter, på gatan står det bilar parkerade
med registreringsskyltar från Polen, Rumänien och Lettland.

Här går de med hucklen, barnvagnar både högt och lågt,  barnen springer ute vilken tid
som helst på dygnet. Det är vinter men de springer ute tunnklädda och ingen verkar ha koll på dem.

Tittar jag upp mot fönstren så ser jag fördragna gardiner om inte fönstren är öppna för då hänger gardinerna utanför och fladdrar. Huset är belamrat med paraboler på både väggar och balkonger.

De svenskar jag känner som bott i de här husen har ganska omgående flyttat, letat sig något
nytt, de tar nästan vad som helst för att komma därifrån.
Går man in i en trappuppgång och läser vem som bor där så är 2% svenska namn resten
heter något arabklingande namn samt några med namn från öststaterna.

De där fem husen är de som gör att jag inte vågar gå där när det är mörkt. Vem veta vad
man stöter på.

För ett tag sedan så blev en kvinna rånad på pengar och sin mobil av två påverkade personer,
två svenskar. Polisen tog dem efter en timme, de fick väl en varning och sen var det bra
med det.

Jag räknar ner dagar tills jag kan flytta till stugan. Idag är det ca 45 dagar kvar. Jiiiiipppiiii.



tisdag, februari 13, 2018

För att sluta där jag började.

Dottern. Min underbara dotter som är så otroligt osjälvisk, hon
bjuder på sig själv, ställer upp för allt och alla så långt hon kan.
Hon har (tillsammans med sin man) fostrat dessa underbara barnbarn
som jag har nöjet att få umgås med nästan dagligen.

En enda sak stör mig och det är att hon jobbar på ett behandlingshem för
missbrukare av alla de slag.

Innan störde det mig inte att hon jobbade där, jag var så naiv att jag inte
förstod hur farligt det kan vara att jobba där.
Nu, efter att hon blivit utjagad av en knivbeväpnad påtänd idiot så förstår
jag mer. Jobbet är farligt.

Jag tänker gå vidare med det här och undersöka om det verkligen är så att
man efter klockan 17 ska vara ensam bland de här människorna ibland ända
upp till 12-13 stycken. Många har psykiska problem och vem vet när det
slår över.

Nu får jag tänka till hur jag ska gå till väga.

Blandade skurar (snöflingor) från gårdagen.

Vid 9-tiden så ringde Ettan och undrade när jag kommer dit.
Jag hade lovat att åka dit så att de skulle slippa att vara ensamma
hela dagen.
Vid 11 var jag där, en resa i snömodd och i snigelhastighet.
Vi hade planerat en tripp till stugan men efter att det snöat oavbrutet
i 3-4 timmar så insåg vi att det är omöjligt att komma ner med bilen,
vägen är antagligen inte plogad. Och att pulsa 2 km i snö, det var
inget som lockade.

Dagen gick, vi eldade, spelade spel och tränade glosor och multiplikationstabellen.
Ettan försvann till sin kompis för vidare färd ut till ridhuset.
Tvåan och jag skulle åka in till stan för hon ville köpa allahjärtansdagspresent till
mamman, pappan och syrran.

Borstade av bilen och backade ut, då på instrumentpanelen blinkade en liten
varningslampa föreställande en bil med en nyckel på.
Ok.. fram med instruktionsboken och där kunde jag läsa att bilen kollar av att
det är rätt nyckel som jag satt i.

Lille plutten, efter 13.000 mil och mängder av år vill han också komma in i
teknikåldern, visa sina kunskaper och dolda hemligheter. Han (det är en han)
tyckte att det var en bra nyckel och gav sitt godkännande till fortsatt färd.

När vi kom till stan så gick vi till storICA och där köpte Tvåan godis i en kartong
som mamma och pappa får dela på, samt en mindre påse till ettan.

Vi (läs jag) betalade... hutlöst dyrt godis, sedan gick vi vidare till stan och de få
affärer vi har kvar, kanske 10-12 stycken.

Mest hägrade leksaksaffären, där tvingade jag på Tvåan en multiplikationsbok,
man kunde räkna, måla och träna olika räknesätt.

In på Kappahl, Lindex och lampaffär. På Lindex hittade jag tre tröjor som jag föll för,
jag som rensat ut det mesta i klädväg tyckte att jag kunde unna mig dem så de fick
följa med hem.

På Kappahl hittade Tvåan ett ställ med billiga kläder och där hängde ett par tights med
hästar på, kostade 40 kronor. Åh dem vill jag ge till Ettan, det är ju hästar på och det
vill hon nog ha. Ok, jag erbjöd mig att köpa dem. Vi betalade och lade ner tightsen i
godispåsen. Det blir en trevlig överraskning.

När dottern slutade jobbet vid 17-tiden så kom hon till fiket där vi hade slagit oss ner.
Tvåan med en semla och chokladdryck och jag med en kaffe.
Många gånger har jag skrutit  och berättat om mina barnbarn, hur duktiga de är, rara
och trevliga, har vett på att uppföra sig.
Nu förstår jag varför jag har fått så fina barnbarn, efter att ha suttit mitt emot dottern och bara njutit av henne och den underbara människa hon är inser jag att hon är orsaken till de små livens
sätt.



söndag, februari 11, 2018

Är det något fel?

Vet inte om jag har väldans duktiga barnbarn.

Ettan och tvåan är 11 år och 9½, båda hjälper till 
hemma. Bäddar sina sängar själva vareviga morgon.

Viker tvätt, skakar mattor, plockar in och ur diskmaskinen.  
Varje kväll tar de fram de kläder de ska ha till skolan nästa
dag.

Ettan har två marsvin som hon sköter exemplariskt. 

När mamman jobbar dygnsvis och pappan åkt till jobbet (5.45) 
klarar de sina morgonrutiner själva. Ettan kokar gröt och 
Tvåan dukar fram det de ska ha till frukost. Packar ner det de
ska ha till skolan, stänger dörren, låser och travar iväg gemensamt.

Båda har lärt sig att säga tack och verkligen visa att de är tacksamma.
När vi varit på ridhuset där Ettan rider varje fredag så tackar hon alltid
mig för att jag kört henne dit samt hjälpt till med någon krånglig häst.
Tvåan sitter i fiket och gör eventuella läxor, jag går dit när Ettan rider
och så gör vi de läxor tillsammans som hon behöver hjälp med.
När sedan pappan kommer för att lösa av mig så säger Tvåan: tack mormor
för hjälpen med läxorna. Jag dånar så gulliga de är. 

Det var de två äldsta som är flickor ... sedan har jag två till, pojkar där
är det lite annat. 



lördag, februari 10, 2018

Boxer är för räliga... och jag är okunnig.

Har ringt till Boxers kundtjänst fem gånger och sammanlagt har jag
väntat 42 minuter. Nu ringer jag igen och nu meddelas att kötiden är
cirka 30 minuter.
Jag har all tid i världen idag så jag väntar troget.

.............................................................................................................
Jag undrar vad en avatar är? Det går att googla men se.. det skiter jag i.
Kanske kommer jag på det om jag tänker en stund.
..................................................................................................................
Nu har jag fått för mig att jag har fått de tyska grannarnas nycklar, har
ett litet litet svagt minne om att de bad mig ta hand om dem.
Och om mitt minne är som det ska så tror jag banne mig att jag gav dem
till mäklaren som ska sälja deras hus.
Det återstår att se hur mitt minne behandlar gammal skåpmat.
Kan inte fråga mäklaren för han är på en sex veckors lång semester i Thailand
den fulingen.
----------------------------------------------------------------------------------------

torsdag, februari 08, 2018

Idag var en riktig helvetesdag.

Adepten var sur som ättika och gissa vem det gick ut över....

Egentligen har jag lust att bara gå ner och säga upp mig, be skolan
och dess innehåll bara dra åt det varma hållet.

Och så mötte jag en av våra tre rektorer som undrade om jag kunde
jobba på måndag (vi har lov) de har anordnat tre dagar som elever
kan komma till skolan och jobba in det de ligger efter med.
Tänk att jag ljög honom rakt i ansiktet och sa: Nej, jag kan inte för
jag ska åka bort.
Han kontrade med; det gäller bara måndag.... och jag fortsatte att
ljuga: nej, det går inte för jag är inte hemma då heller.

Det var mycket annat jag ville säga men jag vågade inte.


Idag... och igår och kanske imorgon AVSKYR jag skolan och jag
tycker mycket illa om en del föräldrar som inte kan fostra sina barn/ungdomar.

Jag tycker inte om att behöva få en dörr i plytet när jag är på väg in eller ut.

Jag tycker inte om att alltid (varenda jävla gång) behöva flytta på mig när vi
möts i en korridor, de går tre, fyra i bredd utan en tanke på att flytta på sig.

Jag tycker inte om att behöva höra lärare säga femtielva gånger: Lägg undan
mobilen, ta av dig jackan, var tyst, ta fram din bok. Och som grädde på moset
så är det inte en enda ungdjävel som har med sig en penna.... en enda lite
penna ska väl inte vara så svårt att ta med sig.

Tror föräldrarna att skolan är en uppfostringsanstalt? Tror föräldrarna att
de har världens bästa barn/ungdomar? Vad har ni föräldrar sysslat med under
era barns uppväxt?
Har ni inte lärt dem ett enda dugg?

----------------------------------------------------------------------------------------
Mobiler är förbjudna i badhuset och det är för att föräldrarna glömmer att
de är där för att deras barn ska bada, leka eller simma. Föräldrarna tittar mer på
sina mobiler än  hur deras små älsklingar har det i vattnet och det verkar som om
de har glömt att deras barn inte är simkunniga.

Som badvakten sa: Vi är badvakter inte barnvakter.

Nä.. nu är jag så förbannad så jag får gå ut en sväng och se om jag kan komma in
i normala gängor igen.

Uppstudsig vikarierande outbildad lärare som tror sig veta bäst.

Hon tror sig veta allt, en med dyslexi ska läsa, en med skrivsvårigheter
ska skriva.
En annan med spelmissbruk får sitta och göra glosor på sin surfplatta.
Vem tror att han jobbar med glosor när spelen hägrar ett knapptryck bort.


onsdag, februari 07, 2018

En aning trötter.

Ibland känner jag att jag bara vill dra ner locket till datorn, lägga ner
den i ryggsäcken, dra igen dragkedjan,  rycka till mig min utlånade penna,
resa mig upp, ställa tillbaka stolen... och bara: NU GER JAG FAN I DET HÄR!

Efter att ha tänkt efter så biter jag ihop, ger  och hjälper det jag kan.
Vem ska annars göra det?

Trotssyndrom är det smittsamt tros?

tisdag, februari 06, 2018

Tur jag har grannen och hans garage.

Min bil håller på att dö kölddöden, dörrlåsen fryser och när jag väl
har fått upp en dörr så går den inte att stänga.
Igår fick jag åka till jobbet och sitta och hålla i dörren så den inte skulle flyga upp.

Under dagen så tinade den upp så när jag for hem så gick dörren att stänga.

Jag vet av erfarenhet att det är fukt i låset och när det blir kallt igen (som idag)
så blir det problem ännu en gång.

Min snälle granne lånade ut sitt garage till mig så bilen fick stå där från 15.00 till
idag på morgonen när jag tar den och åker till jobbet.

Jag har blåst låsen med en hårfläkt så idag hoppas jag att fukten är borta och
dörren gör som jag vill.

Har funderingar på att åka en sväng till stugan, jag vill läsa av elmätaren och
se hur mycket ström det gått åt nu när det varit så kallt.
Minus 10 ute och plus 10 inne, det är 20 graders skillnad och det får pumpen
sköta om genom att gå mer (antar jag)

En helt annat sak.
Min matkompis (han som jag äter med) från Irak, berättade att han, hans bror
samt mamma bor i en etta med kök i en liten by utanför stan.
Hur är det möjligt att det får vara så?
Två killar som behöver studiero, sitter i ett vardagsrum och försöker göra läxor
samtidigt som mamman kanske gör något annat i samma rum.

Hur många svenskar vill ha det så?

söndag, februari 04, 2018

Trevlig lördagskväll.

Var över hos grannen och åt hemmagjord pizza (märkligt, för hon har tidigare sagt
att det skulle bli smörgåstårta) men pizza är helt ok.

Vi pratade och pratade och i bakgrunden gick melodifestivalen. Och när jag hörde
Edvard Blom.... dra mig på trissor, gör mig döv, vem fick honom att ställa upp.

Det var bland det värsta jag hört efter den där amerikanskan Mrs Miller som sjöng
någon slags opera. Hon uppträde för folk och stod för alla kostnaderna själv.
Antagligen var det så att ingen ville betala för att höra henne "sjunga". Stackars människa.

Nu vet jag inte vem som vann festivalen men det blir säkert bra.

lördag, februari 03, 2018

Ny medlem

blivande gamnacke

Veckan gick lika långsamt som tåg gör just nu.

Det kändes som om jag stampade i lera, ett steg fram och två bakåt.
Massor att göra på jobbet, en adept som var ilsken som en jordgeting.
Han fräste och svarade nej på det mesta.
Trotssyndrom i sin rätta skepnad.

Han har fått en till diagnos, autism och när han fick den diagnosen så
blev det en sak till i ryggsäcken.

Han lider av sina diagnoser och det är det som tas ut på mig.

I torsdags morse tog jag honom rätt upp och ner och talade om hur jag
känner mig när han är arg, otrevlig och far ut mot mig.

Han verkade ta det med ro, kanske kanske förstod han vad han utsatte
mig för, torsdagen och fredagen gick smärtfritt. Det var inte mycket
han protesterade mot.

Men fy fan vad det tar på mina krafter. Jag är helt slut.

Nu får vi ta nya tag och hålla ut tills det blir en anings andningspaus under
sportlovsveckan.

Antagligen gör jag ett bra jobb för nu vill rektorn teckna upp mig till hösten
med en annan elev med liknande problem.

Jag låtsades att jag skulle tänka på det .... men men .. innerst inne vet jag att
jag INTE vill, jag har inte rätt sorts utbildning, inte psyke nog att orka två
terminer till.
Jag orkar inte komma hem från arbetet och känna: fan... vad jobbigt.

Visst är jobbet kul, bra kollegor, bra (nja ibland) elever, bra lön,
mycket är bra men jag ska försöka fokusera på att jag är pensionär och då
ska man göra annat än att jobba.

Ikväll är jag bjuden till grannen på andra sidan gatan på smörgåstårta.
Grannen och jag träffades i somras när vi i vårt hus satt ute och fikade.
Hon kom över och vi kände igen varandra... och kom på att vi inte hade
träffats på ... håll i er ..... 50 år.
Å jäklar vad vi har mycket att prata om, så det kommer att bli en trevlig kväll.